Vem var Ellen Willmott?
Ellen Willmott Eryngium giganteum
Såtid: Köldgroende. Hösten/ februari - mars
Plantavstånd: ca 40 cm
Höjd: ca 80 cm
Användning: eternell, rabatt
Blomningstid: juli-aug
Läge: sol
Mycket bra dragväxt för bin. Rikt förgrenad planta med stora cylindriska blommor och med ett stort spetsflikigt svepe. Trivs bäst i genomsläppliga jordar men är lättodlad. Med sin speciella färg och form passar den bäst för mindre eller större solitära grupper. Köldgroende, men tämligen enkel att få att gro. Blir oftast kvar på växtplatsen genom självsådd.
Denna excentriska, taggiga, styva växt, älskad av bin och utmärkt som torkad blomma är tvåårig. Man kan felaktigt tro att det är pga växtens utseende att den är döpt efter Miss Ellen Ann Willmott, för elaka tungor har sagt att den matchar hennes personlighet. Men så är inte fallet. Växten kallas Miss Willmott’s Ghost för att Miss Willmott var känd för vanan att alltid ha frön av denna växt (Eryngium giganteum) i sin ficka. Hon strödde ut fröna bland rabatterna i trädgårdar hon besökte som hon ansåg tråkiga. Fröna grodde och hennes spöke dök upp i rabatter överallt i det Viktorianska England.
En rolig anekdot men inget mot den stora häpnad vi slås av när vi få veta hela Miss Wilmotts levnads historia.
Född 1858, Miss Ellen Ann Willmott hade pengar för att uttrycka sin trädgårdspassion fullt ut och hon förbrukade hela sin förmögenhet på den.
Familjen var rik. När Ellen kommer ner till frukost på sin 7års dag, den 19 augusti 1865 hittar hon en 1000 pund check (den första av många) på sin tallrik, en gåva från sin barnlösa gudmor Helen Tasker. Denna check representerar en hel årsinkomst för en högutbildad familjförsörjare på den tiden. Men så gott ställt hade familjen Willmott att födelsedags- checkerna var bara fickpengar och vackra saker kunde köpas för dem.
Pappan skrev stolt i sin dagbok den 1 april 1882 ”Ellie har börjat med sin nya stenpartiträdgård för alpina växter.” Den mest renommerade trädgårdsfirman hade anlitats för att anlägga ett enormt stenparti åt Ellen i 21 års födelsedagspresent. (Det kostade säkert mer än en födelsedagscheck!)
1888 ärver Ellen och hennes syster Rose den snälla gudmodern. (De ärvde drygt 60 miljoner kronor var i dagens penningvärde) För att fira Ellens 30 årsdag åker familjen på en rundtur i Europa som varade till sommaren 1889.
De återvänder till familjhemmet Warley Place där Ellen ansvarar för trädgården. Warley Place sköttes under sina glansdagar (1907) som mest av 104 trädgårdsanställda alla klädda i gröna uniformer med gröna silkesslipsar, blå förkläden och stråhatt. Miss Wilmott var en hård arbetsgivare som kunde avskeda för ett enda ogräs. (Tusentals fröorder fylldes och skickades till andra trädgårdsmänniskor i alla världens hörn. (Den sista frölistan 1932 innehöll över 600 sorter.)
En entusiastisk accelererande trädgårdsköpmani griper Miss Willmott , hon köper allt hon vill ha och bara det bästa. 1890 köper hon en egendom i Frankrike, Le Chateau de Tresserve nära Aix-les-Bains där hon gör en stordådig restauration och trädgårdsanläggning. Systrarna ärver föräldrarna 1898.
Nu intar Miss Willmot en betydande plats I den mansdominerade engelska trädgårdsvärlden. 1897 tilldelades Gertrud Jekyll och Ellen Wilmott, Royal Horticultural Society’s högsta utmärkelse för trädgårdsvärldens 60 förnämsta personer. De var 2 kvinnor bland 58 män. Miss Jekyll kallade mycket generöst Miss Wilmott för "the greatest of all living women gardeners". Ellen blir första kvinnliga medlem i Linné Sällskapet och får 4 medaljer för påskliljor, hennes största passion och expertområde. Över 60 olika arter påskliljor växte i hennes trädgård på Warley Place och hon hade samlingar av iris och tulpaner samlade från hela världen. Warley Place ansågs likvärdig med Kew eller Edinburgh's Botanics. Över 100,000 olika arter av träd, buskar och blommor växte där innan Första Världs Kriget. Miss Wilmott var en ”plantswoman” av stora mått och hade fenomenala kunskaper om växter.
Frestad av exotiska växter, köper hon 1905 en medelhavträdgårdsegendom, La Boccanegra i Italien. Växtjägaren Ernest H Wilsons tredje expedition till Kina 1907 finansierades delvis av Miss Willmott. Han döper en Plumbago med vackra blåa blommor från Himalaya efter henne.
Ceratostigma willmottianum är fortfarande en trädgårdsfavorit.
Om sitt liv säger hon ”Mina växter och mina trädgårdar kommer först, före allt annat i livet och all min tid går åt till att arbeta i mina trädgårdar. När det är för mörkt att arbeta i trädgården så läser jag eller skriver om det.”
Men hennes liv innehöll mycket mer än så. Hon var en komplex personlighet, kunnig, drivande, manipulativ och charmig- van att få som hon ville. Hon rörde sig i samhällets översta skikt, vän med Englands monarker. Hon använde sitt nätverk för att främja sina trädgårdsambitioner.
När hon inte skötte sin korrespondens, fanns det arbete i ändlösa föreningsmöten och besök i andras trädgårdar. Hon spelade piano och violin och konserter och musikaliska kvällar var en stor del av hennes liv. Som den engelska dam hon var, alltid vacker och välklädd, reste hon med mycket exklusivt bagage och dyrbara växter omsorgsfullt packade i stora lårar, tillsammans med sin livslånga tjänarinna mellan sina tre stora trädgårdar, Warley, Tresserve and La Boccanegra. Väl framme skulle allt ställas inordning, tjänstefolket skulle dirigeras och nya förbättringar göras på egendomen innan det var dags att åka vidare.
1907 förstör en eldsvåda egendomen la Tresserve (som var oförsäkrad) orsakad av en oförsiktig betjänt. Restaurationen tärde ordentligt på finanserna och nu börjar Miss Willmotts finansiella nedgång.
Kanske för att efterlikna den äldre Gertrud Jekyll, bestämmer sig Miss Wilmott för att hon måste skriva böcker. Hennes andra bok The Genus Rosa gavs ut mellan 1919-1914 i 25 delar. Den gick med förlust men anses idag fortfarande som det bästa verket i ämnet och säljs idag på marknaden för ca. 10.000 kr.
Hon måste låna pengar och sälja smycken och familjeklenoder som en Amati- och en Stradivarius fiol. Hon slutade däremot inte att värma upp orangeriet där hon hade sin tillflykt. Första världskriget börjar, armén tar över Warley Place och mycket av planteringarna blir förstörda. Hennes förtsatta trädgårdsutmärkelser väger inte upp bortgång av familj och goda vänner.
I slutet av sitt liv är hon bankrutt, inga pengar, inga trädgårdsmästare ingen familj eller vänner kvar. Hon arresteras felaktligen för snatteri. Ellen ringer till Queen Mary varpå kungens privata sekreterare dyker upp. Naturligtvis vägra hon att gå tyst och tillbringar natten på polis stationen men får gå på morgonen orsakande en enorm skandal för varuhuset. Boende i tre av rummen i den stora 3vånings herrgården Warley Place, full av mögel och med fönstren igenspikade sover hon med gevär och lägger hon fällor runt sina mest värdefulla växter av rädsla för stöld. (Ovanliga växter kunde sälja för stora pengar på den tiden.) Hon dör ensam, antagligen i hjärtinfarkt på Warley Place, tidigt på morgonen den 26 september 1934. Hennes hus är borta och naturen har idag återtagit hennes trädgård.
Men idag nästan 75 år efter hennes död, känner kunnigt trädgårdsfolk till mängden och mångfalden av växter som har anknytning till henne. De känns igen för att de bär någon form av Wilmott eller Warley i sina namn, "Willmottiae, Willmottianum", eller "Warley, Warleyensis, Warley Rose". Hennes biografi innehåller 8 sidor av växtnamn som syftar på hennes namn eller Warley Place.
Det hela borde ha kunnat slutat annorlunda eller kanske inte?